Idag är det en vecka sedan vi lämnade hemmahamn. Vi kramade våra nära och kära adjö innan vi kastade loss för att segla mot Göteborg för ytterligare ett kram och gråt-kalas. Som vi längtat efter denna dagen! Slitit och kämpat. Sparat pengar och utrustat båten.

När dagen väl var inne gick det inte att ta in. Konstigt nog kände vi mest vemod. Vi grät till en låt som våra vänner gjort. Vad håller vi på med? Ska vi lämna den fina tillvaron vi har hemma i Grundsund? Till vilken nytta?

Nu, en vecka senare när vi fått lite distans till det. Inser vi att vi gör helt rätt som tar oss möjligheten till ett sådant här äventyr. Det har inte varit helt lätt och vi har kämpat mycket men nu är vi äntligen påväg. Visst kommer vi sakna vänner och familj oerhört mycket! Det är tur att det idag är lätt att hålla kontakten. Men hur lång eller snarare kort tid är egentligen 1,5 år på ett helt liv?

Vi lever bara en gång, och vi vill leva. Det vi ser fram emot mest är att få tid med varandra, så egentligen är destinationen oväsentlig. Vi drömmer om Grekland men vi kanske kommer fastna i någon trevlig by på vägen. Vem vet, och det är väl det som är charmen?!

Skepp ohoj seglarvänner!

~~~/)