Livet ombord har varit tungt den senaste tiden. I vissa lägen känns det väldigt långt hem och vi ifrågasätter vad vi egentligen gör här, så långt bort från alla nära och kära.

Många är vi som följt ett annat långseglande pars öde där sjukdomen kom snabbt och ryckte upp dem från deras drömtillvaro. Nu bara någon månad senare seglar de vidare i varsin värld. Fasen vad livet kan vara grymt! Vi har aldrig haft äran att träffa dem men följt dem och deras situation har berört oss otroligt mycket!

Som om inte detta vore nog så vaknade vi häromdagen till beskedet att en person i vår närhet också somnat in. Energin har varit låg. Det har inte funnits någon lust till någonting. Vi har pratat och gråtit. Och nu är det extra tydligt varför vi är här. Tillsammans. Mitt i livet.

Ta hand om er seglarvänner! ❤️

Nu efter nästan en månad här i Italien är det dags att hissa segel österut igen. Vi lämnade nu på söndagsmorgonen efter att Elin irrat runt mellan olika polisstationen för att till slut hamna rätt och kunna klarera ut oss från Italien och EU. En byråkrati vi tidigare sluppit då vi faktiskt bara har befunnit oss i EU/Schengen hela tiden.

Till Montenegro, dit vi ska är det ca 110 Nm. Det ska bli härligt med nattsegling igen. Denna gången hoppas vi på att slippa åskan som följt efter oss på många av de tidigare nattseglingar här i medelhavet. Men prognosen ser lovande ut, ingen åska i sikte och fin seglingsvind från och med lunch. Fram tills dess får järngenuan jobba lite. Den mår bra av att känna sig behövd.

Skepp ohoj seglarvänner!
Vid pennan, Elin
Christoffer hälsar!