Trasigt ankarspel i kuling

Det visar sig att jag är på fel polisstation när jag irrar runt i Brindisi en tidig morgon för att klarera ut från EU och Italien. Kvinnan på gränspolisen som precis gått av sitt pass glider upp i sin bil på parkeringen. Hon säger till mig att hoppa in och kör mig till rätt ställe. När pappersarbetet är klart kör hon mig till hamnen där Christoffer cirkulerar med Royal Virgo. Det kallar jag service det! Och jag som hade varit lite nervös inför hela den här utklareringsgrejen. Eftersom att vi har befunnit oss i EU hela tiden har vi tidigare inte behövt klarera in eller ut vilket har varit otroligt smidigt. Men nu ska vi till Montenegro som inte är med i EU eller Schengen.

Prognosen säger svaga vindar till en början men efter lunch ska det bli härlig seglingsvind. Vinden som inte riktigt vill sig kommer inte förrän vid midnatt men då har vi härlig segling med 5 knop mot Montenegro och Zelenika där vi ska klarera in. Vi har flera besök av både sköldpaddor och delfiner. Det är oslagbart och lika vackert varje gång delfinerna kommer och leker i stäven.

Kotorbukten är ett populärt turistmål i Montenegro. De höga bergen får oss nästan att tro att vi seglar i en norsk fjord. Vi ankrar utanför staden Tivat, som med sin flashiga stadsdel och hamn Porto Montenegro är hemmahamn för många stora yachter. Här är vi tvungna att senast 24 timmar efter ankomst till landet söka upp turistinformationen för att betala den turistskatt som turister ska betala i Montenegro.

Kotor är den mest kända staden i Kotorbukten och är upptagen på UNESCOs världsarvslista. De skryter med att det har många soldagar per år men vi verkar ha prickat in regn och mycket vind så långt som prognosen stäcker sig. Efter några dagar i Tivat som vi inte var så stora fan av tuffar vi in till Kotor. Nu får vi en helt annat känsla och kontrast till Tivats lyx. Mysiga gränder i den gamla stadskärnan med anor från 1100-talet som är omringad av en ringmur. Tillsammans med några andra båtar ligger vi ankrade utanför hamnen som flitigt besöks av stora kryssningsfartyg. En dag låg det en kryssare vid kaj och två ankrade utanför. Runt 10 000 personer invaderade den lilla staden.

Klockan är strax 23.00. Christoffer har gått och lagt sig och jag sitter uppe med en kopp te i sittbrunnen när en stor lotsbåt kommer upp långsides med Royal Virgo. Regnet öser ner och det blåser stadigt 15 m/s. ”Ni måste flytta er” ropar den ensamma mannen ombord. ”Det kommer strax in ett stort segelfartyg som har begränsad manövreringförmåga i den starka vinden”. Menar han allvar? Vi ligger ju mitt på ankringsplatsen och jätte långt ifrån kajen där han ska förtöja. Klockan är mycket, det är nattsvart, regnar på tvären och blåser kuling. Men han var allvarlig. Det finns en viss önskan om att han skulle sagt till tidigare men det var ju inget att göra åt det nu. Christoffer vaknar och vi ser de stora seglings-kryssningsfartyget närma sig.

Jag går fram på fördäck för att börja ta upp ankaret. När det är 15 meter kvar av kättingen börjar det tröga. Vi sitter ordentligt fast i leran. Jag släpper fotknappen för att ankarspelet ska få vila medans ankaret segar sig upp ur leran. Men. Kättingen fortsätter rassla. Jag trycker på knappen igen. Jag trycker på ner-knappen men det blir inte skillnad. Spelet fortsätter att vinscha upp ankaret. Jag ropar till Christoffer genom vinden att han får slå av ankarspelet. Snabbt springer han ner och stänger av det. Vad har hänt? Kryssaren närmar sig. Vi ropar på lotsbåten och förklarar vårt problem. Han är trevlig och tycker synd om oss och säger att vi inte längre är i vägen. I våran värld ligger vi kvar på i stort sätt samma plats — men såklart skönt att han inte upplever att vi ligger ivägen längre.

I lätt vredesmod handwinchar vi upp ankaret. Att göra det på ett elektriskt ankarspel är tungt. Väldigt tungt så lite adrenalinpåslag gör gott. Att ha en elektriker ombord är guld och något jag kan rekommendera till alla. Efter lite snabbt felsökande kom han fram till att det inte var något fel på spelet utan att det var fotkontakten som var problemet. Puh! Det kändes skönt för långseglabudgeten att inte behöva köpa nytt ankarspel utan att det räcker med en ny knapp. Nu var kryssaren redan inne vid kaj och vi kunde ankra om på samma plats där vi legat hela tiden, långt bort från kryssningkajen.

Skepp ohoj seglarvänner!
Vid pennan, Elin
Christoffer hälsar!

Känslosam tid i drömtillvaron

Livet ombord har varit tungt den senaste tiden. I vissa lägen känns det väldigt långt hem och vi ifrågasätter vad vi egentligen gör här, så långt bort från alla nära och kära.

Många är vi som följt ett annat långseglande pars öde där sjukdomen kom snabbt och ryckte upp dem från deras drömtillvaro. Nu bara någon månad senare seglar de vidare i varsin värld. Fasen vad livet kan vara grymt! Vi har aldrig haft äran att träffa dem men följt dem och deras situation har berört oss otroligt mycket!

Som om inte detta vore nog så vaknade vi häromdagen till beskedet att en person i vår närhet också somnat in. Energin har varit låg. Det har inte funnits någon lust till någonting. Vi har pratat och gråtit. Och nu är det extra tydligt varför vi är här. Tillsammans. Mitt i livet.

Ta hand om er seglarvänner! ❤️

Nu efter nästan en månad här i Italien är det dags att hissa segel österut igen. Vi lämnade nu på söndagsmorgonen efter att Elin irrat runt mellan olika polisstationen för att till slut hamna rätt och kunna klarera ut oss från Italien och EU. En byråkrati vi tidigare sluppit då vi faktiskt bara har befunnit oss i EU/Schengen hela tiden.

Till Montenegro, dit vi ska är det ca 110 Nm. Det ska bli härligt med nattsegling igen. Denna gången hoppas vi på att slippa åskan som följt efter oss på många av de tidigare nattseglingar här i medelhavet. Men prognosen ser lovande ut, ingen åska i sikte och fin seglingsvind från och med lunch. Fram tills dess får järngenuan jobba lite. Den mår bra av att känna sig behövd.

Skepp ohoj seglarvänner!
Vid pennan, Elin
Christoffer hälsar!

Ett år som långseglare

Igår var det ett år sedan vi kastade loss från Grundsund. Till salutskott och en hel kaj full av vinkandes nära och kära körde vi ut från hamnen och satte kurs mot Käringön — ön där vi sagt ja till varandra bara någon månad tidigare.

Broder Johan var med första etappen och Grundsundsbåten Colombe mötte upp oss på Käringön där vi sjöng in våren tillsammans med lokalbefolkningen.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord och därför sammanfattar vi året i bilder. Och oj vad många bilder det var att gå igenom!

Skepp ohoj seglarvänner!
Vid pennan, Elin
Christoffer hälsar!

Fortsatta planer

För ett tag sedan frågade vi er om tips om Albanien och Montenegro. Vi fick många svar och bra tips om båda länderna. Dock har vi hört oss för här i närområdet och blivit avrådda att åka till Albanien där det är mycket kriminalitet och korruption. Så vi hoppar Albanien men Montenegro med den fina Kotorviken får vi bara inte missa.

Efter härligt besök av Christoffers pappa och sambo förra veckan ligger vi kvar i Italienska Brindisi där vi trivs gott. Grekisk mat och dryck i all ära men de Italienska köket gör Maskinistkocken på extra gott humör 😉

Än så länge har vi på vår resa bara seglat i EU vilket är fantastiskt smidigt och innebär i stort sätt inget pappersarbete. Men nu har vi bestämt oss för att segla till Montenegro vilket innebär en del pappersarbete och in/utklarering som vi grottat ner oss i idag.

Planerar du också att långsegla kan vi tipsa om hemsidan Noonsite där det finns mycket information att hämta.

Antagligen stannar vi här i en vecka till innan vi hissar seglen österut igen. Imorgon ska vi börja beta av to do-listan ombord, det blir både polering, vård av teakdäcket och toaservice.

Skepp ohoj seglarvänner!
Vid pennan, Elin
Christoffer hälsar!

En speciell påsk

Påsken är alltid en speciell högtid för Christoffer men i år var påskafton mer speciell än vanligt. En tråkig dag trots den fina seglingen från Grekland till Italien. För första gången i hans 40-åriga liv fick han inte bli 15 år för en dag — bygga ett torn av ris, granar och lastpallar för att tävla om vilken eld som brinner längst.

När vi planerade denna resa sa vi ”jaja, till påsk måste vi åka hem iallafall”. Men vi insåg att det skulle bli rätt krångligt och valde att låta bli. Christoffer sa att de kommer en påsk nästa år också, så det är lugnt.

Om han själv trodde på orden ”det är lugnt” vet jag inte.

I lördags på påskafton var han deppig.

Det vankades nattsegling och jag la mig några timmar på kvällen. När jag vaknade igen var han glad! Vi hade fått täckning från Italien och filmer och bilder hade vällt in på detta mäktiga skådespel. Påskefyren som brinner i sin fulla prakt och hundratals människor som står runtomkring, njuter och ropar ”VÄRBOARNAS PÅSKEFYR ÄR BÄST!”

I skärgården längs stora delar av västkusten finns en tradition med påskefyrar. Man samlar granar och tävlar mot varandra. Vem som vunnit beror på vem man frågar. I Grundsund finns två påskefyrar. Längre tillbaka fanns det fler men nu är det bara Värbos och Oddarnas kvar.

Hela byn präglas av en krigsstämning, om man lite slarvigt får använda ett sånt uttryck. Folk som tillhör olika fyrar slutar prata med varandra och skulle de ändå säga nått till varandra så är det något om att påskfyren man tillhör är den bästa. Folk har samlat julgranar som de gömt i källare och förråd fram till nu. Lägger man ut sin gran på tomten är den snart borta — granar är hårdvaluta i dessa tider.

Det är häftigt vad påskefyrarna engagerar, stora som små hjälper till!Och vissa som för längesedan lämnade tonårstiden, skulle man nu kunna tro har växt ifrån det. *HOST HOST* Till exempel Christoffer. Men icke, han och flera andra blir 15 år för en dag och försöker med alla knep bygga en sån mäktig fyr som möjligt. Men visst är det härligt?!

Och glöm aldrig — Värboarnes påskefyr är bäst!

Skepp ohoj seglarvänner!
Vid pennan, Elin
Christoffer hälsar!

Roadtripen fortsätter

Efter en kväll med god middag på en trevlig italiensk restaurang i Ioannina fortsatte vi nästa dag vår roadtrip norrut till Vikos Nationalpark — liksom Meteora är detta område också upptaget på UNESCOs världsarvslista. Det var kvinnan på biluthyrningen som tipsade oss om detta häftiga naturområde och det visade sig att världens näst största canyon efter Grand Canyon ligger där. Dit måste vi åka!

När vi trodde att vi inte kunde köra högre upp på de små smala serpentinvägarna fortsatte vi en bra bit till tills vi kom till en parkering. Därifrån var det en halvtimmes promenad till utsiktsplatsen. Informationstavlorna är ofta väldigt bristfälliga här i Grekland om det ens finns några. Vi skrattade och sa att vi nog är lurade — vi kanske inte alls är på rätt ställe — men det var vi. Efter en promenad på den smala stigen öppnade landskapet plötsligt upp sig.

WOW!

Vi befann oss ungefär 2500 meter över havet. Dalgången var oerhört brant och avståndet var svårt att ta in. På nätet läste vi att Vikos dalgång är listad som världens djupaste i förhållande till sin bredd.

Det var trevligt att hyra bil och det kändes väldigt lyxigt att sova på hotell två nätter. Royal Virgo låg tryggt förtöjd i Syvota — utan landström — men Christoffer höll koll i Victronappen.

– Elin, det är float! utbrister Christoffer.

Det betyder att batterierna är toppade till max. Det är lika med en lycklig make. Solen var framme och solpanelerna gjorde sitt jobb.

När vi tänker oss Grekland tänker vi skärgård och små öar. Inte visste vi att Grekland hade så här höga berg. Visste du det?

Nu här vi sedan ett tag tillbaka lämnat Syvota och varit på Korfu ett tag tillsammans med våra nyfunna vänner på båten Gili T.

Skepp ohoj seglarvänner!
Vid pennan, Elin
Christoffer hälsar!

Meteora

Meteora

I höstas när vi kom till Lefkas fick vi på en AW på marinan tips av ett engelskt par om att åka till Meteora. Varken Christoffer eller jag hade hört talas om denna plats men det visade sig vara ett stort område med 400 meter höga toppiga berg där man för 600 år sedan byggde kloster. Hur och varför kan man undra?! Men platsen sägs vara helig och många tycker att det är en av de häftigaste sevärdheterna i hela Grekland.

I helgen hyrde vi bil för en liten roadtrip. Christoffer var glad över att få köra bil igen och Elin konstaterade att det snart är ett år sedan hon satt bakom ratten. Tänk att vi snart har varit iväg ett år. Tiden har gott så fort!

Från början var det 24 kloster men idag finns bara finns 6 stycken kvar. Flera av dem är aktiva och alla är öppna för besökare. Hur bergstopparna har uppkommit är lite oklart men en teori är att det för jätte längesedan var en stor sjö där som ”öppnades upp” vid en jordbävning, i samband med att vattnet försvann bildades dessa höga bergen.

Första natten på vår roadtrip bodde vi på ett litet mysigt hotell i byn Kalambaka som ligger i botten av de höga klipporna.

Utsikt från hotellet

En släkting till oss har myntat uttrycket ”inte en enda sten till”. Vi skrattar åt det och förstår precis vad han menar. Vi har nu seglat runt i Grekland i snart ett halvår och många av sevärdheterna är gamla fort, ruiner och kyrkor. Häftiga platser och byggnader men ibland blir man lite mätt. Så vi har också emellanåt känt ”inte en enda sten till”. Men — vissa ”stenar” är häftigare än andra. Meteora är upptaget på UNESCOs världsarvslista och vi kan verkligen rekommendera ett besök!

Vi var inne i flera av klostren och utsikten var hissnande. Som svenskar är vi vana med hög säkerhet. Räcken, avspärrning och skyltar — sånt sysslar man inte med i Grekland. Från utsiktsplatserna stupar berget rätt ner flera hundra meter utan någon som helst varningsskylt. Vi håller oss på avstånd men det känns läskigt ändå.

Vi åkte vidare till staden Ioannina där vi sov på ett mysigt hotell i gamla stan, innanför den gamla ringmuren. Det kanske låter konstigt men det var skönt med lite semester från långseglarlivet – slippa att ständigt ha koll på vädret, att under några dagar alltid ha varmt vatten i kranen, obegränsat med el och kunna ta en go långdusch — det kändes lyxigt.

Vikos nationalpark ligger några timmar norrut från Ioannina och där hade vi hört talas om att världens näst största Canyon, efter Grand Canyon finns. Skriver mer om det i nästa inlägg. Om du inte vill missa det kan du fylla i din mail och trycka på prenumerera på startsidan så får du ett mail när det dyker upp något nytt på hemsidan.

Skepp ohoj seglarvänner!
Vid pennan, Elin
Christoffer hälsar!