Det visar sig att jag är på fel polisstation när jag irrar runt i Brindisi en tidig morgon för att klarera ut från EU och Italien. Kvinnan på gränspolisen som precis gått av sitt pass glider upp i sin bil på parkeringen. Hon säger till mig att hoppa in och kör mig till rätt ställe. När pappersarbetet är klart kör hon mig till hamnen där Christoffer cirkulerar med Royal Virgo. Det kallar jag service det! Och jag som hade varit lite nervös inför hela den här utklareringsgrejen. Eftersom att vi har befunnit oss i EU hela tiden har vi tidigare inte behövt klarera in eller ut vilket har varit otroligt smidigt. Men nu ska vi till Montenegro som inte är med i EU eller Schengen.

Prognosen säger svaga vindar till en början men efter lunch ska det bli härlig seglingsvind. Vinden som inte riktigt vill sig kommer inte förrän vid midnatt men då har vi härlig segling med 5 knop mot Montenegro och Zelenika där vi ska klarera in. Vi har flera besök av både sköldpaddor och delfiner. Det är oslagbart och lika vackert varje gång delfinerna kommer och leker i stäven.

Kotorbukten är ett populärt turistmål i Montenegro. De höga bergen får oss nästan att tro att vi seglar i en norsk fjord. Vi ankrar utanför staden Tivat, som med sin flashiga stadsdel och hamn Porto Montenegro är hemmahamn för många stora yachter. Här är vi tvungna att senast 24 timmar efter ankomst till landet söka upp turistinformationen för att betala den turistskatt som turister ska betala i Montenegro.

Kotor är den mest kända staden i Kotorbukten och är upptagen på UNESCOs världsarvslista. De skryter med att det har många soldagar per år men vi verkar ha prickat in regn och mycket vind så långt som prognosen stäcker sig. Efter några dagar i Tivat som vi inte var så stora fan av tuffar vi in till Kotor. Nu får vi en helt annat känsla och kontrast till Tivats lyx. Mysiga gränder i den gamla stadskärnan med anor från 1100-talet som är omringad av en ringmur. Tillsammans med några andra båtar ligger vi ankrade utanför hamnen som flitigt besöks av stora kryssningsfartyg. En dag låg det en kryssare vid kaj och två ankrade utanför. Runt 10 000 personer invaderade den lilla staden.

Klockan är strax 23.00. Christoffer har gått och lagt sig och jag sitter uppe med en kopp te i sittbrunnen när en stor lotsbåt kommer upp långsides med Royal Virgo. Regnet öser ner och det blåser stadigt 15 m/s. ”Ni måste flytta er” ropar den ensamma mannen ombord. ”Det kommer strax in ett stort segelfartyg som har begränsad manövreringförmåga i den starka vinden”. Menar han allvar? Vi ligger ju mitt på ankringsplatsen och jätte långt ifrån kajen där han ska förtöja. Klockan är mycket, det är nattsvart, regnar på tvären och blåser kuling. Men han var allvarlig. Det finns en viss önskan om att han skulle sagt till tidigare men det var ju inget att göra åt det nu. Christoffer vaknar och vi ser de stora seglings-kryssningsfartyget närma sig.

Jag går fram på fördäck för att börja ta upp ankaret. När det är 15 meter kvar av kättingen börjar det tröga. Vi sitter ordentligt fast i leran. Jag släpper fotknappen för att ankarspelet ska få vila medans ankaret segar sig upp ur leran. Men. Kättingen fortsätter rassla. Jag trycker på knappen igen. Jag trycker på ner-knappen men det blir inte skillnad. Spelet fortsätter att vinscha upp ankaret. Jag ropar till Christoffer genom vinden att han får slå av ankarspelet. Snabbt springer han ner och stänger av det. Vad har hänt? Kryssaren närmar sig. Vi ropar på lotsbåten och förklarar vårt problem. Han är trevlig och tycker synd om oss och säger att vi inte längre är i vägen. I våran värld ligger vi kvar på i stort sätt samma plats — men såklart skönt att han inte upplever att vi ligger ivägen längre.

I lätt vredesmod handwinchar vi upp ankaret. Att göra det på ett elektriskt ankarspel är tungt. Väldigt tungt så lite adrenalinpåslag gör gott. Att ha en elektriker ombord är guld och något jag kan rekommendera till alla. Efter lite snabbt felsökande kom han fram till att det inte var något fel på spelet utan att det var fotkontakten som var problemet. Puh! Det kändes skönt för långseglabudgeten att inte behöva köpa nytt ankarspel utan att det räcker med en ny knapp. Nu var kryssaren redan inne vid kaj och vi kunde ankra om på samma plats där vi legat hela tiden, långt bort från kryssningkajen.

Skepp ohoj seglarvänner!
Vid pennan, Elin
Christoffer hälsar!